Det ekonomiska systemet i ett ”nerväxt”-samhälle skulle öka välfärden genom att trygga människornas utkomst också om ekonomin inte skulle växa. I en högkonjunktur skulle man se till att konsumtionen av naturresurser inte ökar. Den rådande modellen som bygger på ekonomisk tillväxt är inte hållbar, eftersom den på kort tid konsumerar icke-förnybara naturresurser och förorenar miljön utan att på ett rättvist sätt förbättra de sämre lottades välfärd.

I Finland har bl.a. Jarna Pasanen och Marko Ulvila undersökt förutsättningarna för och vägarna till ett måttfullt samhälle. De föreslår att man söker lösningar på vår tids problem utgående från ett klassperspektiv. Utgångspunkten för deras uppfattning är att välståndet står i direkt proportion till miljöbelastningen. Då man granskar nationalinkomsten och det ekologiska fotspåret i olika länder märker man att invånarna i de rika länderna har ett större fotspår. Till exempel i en undersökning rörande hushållen i Sverige stod koldioxidutsläppen per person i direkt proportion till hushållens inkomstnivå.

Ulvila och Pasanen definierar tre världsomfattande konsumtionsklasser baserade på inkomstnivå: den överkonsumerande klassen, den konsumerande klassen och den kämpande klassen. Till den överkonsumerande klassen hör alla vars intäkter är mera än 7000 US-dollar i året. Till den kämpande klassen hör världens fattiga. Mellan dessa två klasser finns en hållbar klass, vars grundbehov tillfredsställs med sådana näringar som inte kräver stora mängder energi eller icke-förnybara råvaror. Till varje klass hör cirka en tredjedel av jordens befolkning.

De två miljarder människor som hör till den hållbara klassen lever ett gott liv utan att förstöra miljön. Det finns relativt många medlemmar tillhörande denna klass i länder som enligt 2009 Happy Planet Index framställs som exemplariska: Costa Rica, Dominikanska republiken och Jamaica. Indexet listar länderna enligt den förväntade livslängden, hur nöjda människorna är och det ekologiska fotspåret. I Costa Rica som klarade sig bäst produceras energin till 99 procent med hjälp av förnybara energikällor och landet tänker bli kolneutralt till år 2021. Finland ligger i jämförelsen på 59 plats.

Ur ”nerväxtens” perspektiv borde konsumtionen av naturresurser minskas till en bråkdel i västländerna och i de överkonsumerande klasserna i andra länder. Detta innebär en frivillig övergång till ett rättvist, delaktigt och ekologiskt hållbart samhälle. Ekoeffektiv konsumtion räcker inte, eftersom konsumtionsökningen i tillväxtsamhället äter upp nyttan. Tanken på en icke-materiell tillväxt är en myt som upprätthåller ett system som förstör miljön och föder ojämlikhet.

Steg i riktning mot ”nerväxt” borde tas med hjälp av beskattningen, såsom att beskatta utnyttjande av naturresurser i stället för att beskatta arbete. I stället för löneförhöjningar borde man övergå till fritidsförhöjningar och arbetsmängden borde minskas genom att övergå till 35 timmars arbetsvecka. Man kunde också ställa upp en maximigräns för löneinkomster för att definiera en maximilevnadsstandard. Att göra skatteprogressiviteten brantare och beskatta kapitalinkomsterna samtidigt som man tar i bruk en basinkomst skulle också vara metoder att öka rättvisan och välfärden i ett hållbart samhälle.   

Också de personliga utsläppskvoter som miljörörelsen har talat för skulle höra till paletten, liksom nya mätare som skulle beskriva välfärden i stället för BNP.

Källor: