Hemelektroniken underlättar vårt dagliga liv på många sätt och ger oss underhållning på fritiden. Sällan tänker vi efter vilka metaller våra apparater innehåller eller vem som har gjort dem och i vilka förhållanden. Produktionskedjan för mobiltelefoner, bärbara datorer, mp3-spelare och spelkonsoler förorsakar utöver miljöproblem också många andra etiska frågor.

För att fungera kräver apparaterna många metaller. De bryts i fattiga länder ofta utan skyddsutrustning och delvis med utnyttjande av barnarbetskraft. Många u-länder är beroende av intäkterna från sin gruvindustri, såsom Zambia och demokratiska republiken Kongo, som producerar hälften av all kobolt i världen. En fjärdedel av kobolten används i ackumulatorer i bärbara elektroniska apparater. Gruvverksamheten är farlig både för arbetarna och för miljön, eftersom den ger upphov till mycket avfall och grävarna kan utsättas för till exempel mineraldamm som skadar lungorna. I Indonesien, den näststörsta producenten av tenn i världen, har miljön kring gruvområdena till stor del förstörts och många tenngrävare arbetar i farliga förhållanden. En stor del av de gruvarbetare som utför riskabelt arbete får inte en sådan lön att de ens kan trygga sina familjers minimiutkomst.

Utnyttjande av barnarbetskraft är vanlig i gruvorna. Till exempel i Katanga i Kongo beräknas 50 000 barn arbeta i koppar- och koboltgruvor utan skyddsutrustning. Fattigdomen tvingar många barn att arbeta i farliga gruvschakt, där risken för allvarliga olyckor är stor. Endast barn ryms in i de trängsta hålorna i gruvorna. I Kongo är intäkterna från gruvprodukter fortfarande en av de viktigaste orsakerna till de konflikter som har pågått i många år och redan krävt fem miljoner människors liv. Konflikterna gäller för närvarande främst brytningen av tennmalm i östra Kongo, där många gruvor behärskas av väpnade grupper. Intäkterna från gruvdriften finansierar bland annat vapenköp. Tenn används i lödningar i mönsterkorten och över en tredjedel av tennet i världen går redan till elektronikindustrins behov.

Mineralernas väg till apparaterna är komplicerad och går via många länder. Den råmalm som bryts i Afrika bli till exempel för det mesta förädlad i Europa eller Asien. En del av de förädlade metallerna säljs vidare via metallbörser, en del direkt till material- och kemikalieproducenterna. Producenterna bearbetar metallerna till bl.a. pulver och kemikalier som säljs till tillverkare av komponenter i elektronik eller direkt till de kända apparattillverkarna.

Arbetsförhållandena i de fabriker som tillverkar apparaterna är ofta inte bättre än i gruvorna. Största delen av hemelektroniken tillverkas numera i länder med billig arbetskraft. De europeiska tillverkarna flyttar produktionen till underleverantörer med hänvisning till konkurrenskraften och prisnivån. De verkliga kostnaderna för de förmånliga mobiltelefonerna betalas av arbetarna och miljön i de fattiga länderna. Till exempel i Kina och Filippinerna tillverkas mobiltelefoner och komponenter i dem i eländiga förhållanden: 12-timmars arbetsdagar och sex dagars arbetsveckor är vardag för många människor. I Kina är det snarare regel än undantag att man bryter mot övertidsgränserna i landets lagstiftning. Arbetarna i elektronikfabrikerna är ofta unga kvinnor som flyttat från landsbygden och som betalas minimilön (35 cent i timmen) som knappt räcker till uppehället. De giftiga material som används i produktionen sätter arbetarna hälsa på prov och belastar miljön. Arbetarna använder ofta inte skydd, eftersom de gör arbetet långsammare och gör det svårare att fylla resultatkraven. Om man inte fyller kraven kan det leda till övertidsarbete utan lön.

Tillverkarna har makt att ändra förhållandena och ansvar för att apparaternas produktionskedja är etisk. Övervakningen når ofta endast första nivån i produktionskedjan, om ens dit. Företagen i branschen borde bedriva mera samarbete för att få till stånd en rättvisare produktionskedja. Vi konsumenter har rätt att veta var och hur de apparater vi använder är tillverkade. Vi kan också rösta med vår plånbok. Vi konsumenter kan berätta åt tillverkarna hurudan elektronik vi vill ha, en etiskt tvivelaktig eller en rättvisare struktur.