Reklamen uppmanar oss att uppdatera vår mobiltelefon till den nyaste modellen och köpa de senaste spelkonsolerna, bärbara datorerna och mp3-spelarna. Reklamen vill få ett eller två år gamla produkter att verka gammalmodiga, fast de skulle fylla sin uppgift länge ännu. Var och en av oss kan bedöma, om vi verkligen behöver en ny mobiltelefon eller mp3-spelare, om den gamla ännu fungerar.

I Finland slukar tillverkningen av elektriska och elektroniska apparater mera naturresurser än användningen av apparaterna. Därför är det bättre att använda samma apparat längre och vid behov reparera den än att byta till en nyare mer energisnål modell. Elektronikens användningstid har minskat de senaste åren. I västländerna föll användningstiden för en dator mellan åren 1997 och 2005 från sex år till två, fast apparaterna enligt tillverkarna borde fungera cirka sju år.

Konsumenten anser det ofta vara billigare och enklare att köpa en ny apparat än att reparera den gamla. Till det bidrar de lägre priserna på nya apparater, att det upplevs besvärligt att reparera och att det är svårt att få reservdelar. Företagen borde satsa på att det skulle finnas reservdelar också till äldre apparater och att det skulle bli ett lättare och förmånligare alternativ för konsumenten att reparera en apparat än att köpa en ny. Ju mer och längre apparattillverkarna erbjuder reservdelar och kompatibel tilläggsutrustning, desto mer hållbar blir användningen av hemelektronik. Det är till exempel ett steg i rätt riktning att laddarna passar till olika modeller och märken.

Gällande lagstiftning förpliktar alla importörer och tillverkare att sköta om insamling och eventuell återförsäljning eller återvinning av elektriskt och elektroniskt skrot. Elektroniska apparater som tagits ur bruk betraktas som problemavfall och får inte kastas med vanligt avfall. Lagstiftningen syftar i första hand till att gamla elektroniska apparater skall återanvändas och först i andra hand till att de skall demonteras och återvinnas som material. I Finland återanvänds emellertid endast en bråkdel av den gamla elektronik som återlämnas. Apparaterna har ofta legat så länge i användarnas skåp att det redan finns mycket mångsidigare modeller till förmånligt pris på marknaden för nya produkter. Det smala utbudet av använda apparater och de låga priserna på nya apparater lockar en tveksam konsument att välja en ny produkt. Köparna vet inte heller nödvändigtvis var man kan skaffa använd elektronik på deras ort.

Var och en kan öka återanvändningen genom att föra sin använda apparat till insamlingen så snart man slutat använda den. Bäst kommer apparaten till nytta om man för den direkt till en instans som är specialiserad på reparation och återanvändning och man tar med också sladdar och andra tillbehör.

För att spara naturresurser är det viktigt att återvinna elektroniskt avfall som inte kan användas på nytt. Man kan till exempel ta tillvara och återvinna största delen av materialen i en mobiltelefon. I Finland säljs två miljoner mobiltelefoner varje år. Av två miljoner mobiltelefoner som tagits ur bruk kunde man genom återvinning ta till vara 30 kg guld, 600 kg silver och 20 ton koppar, för att inte tala om plasten. Tills vidare blir nästan hälften av de mobiltelefoner som tagits ur bruk liggande i bordslådor.

Hanteringen av elektroniskt avfall är ett växande, världsomfattande problem. Till exempel togs i fjol 9 400 ton televisionsmottagare ur bruk bara i Finland, vilket innebär nästan 350 000 apparater under ett år. Inom EU uppskattar man att upp till 75 procent av elektronikavfallet blir s.k. ”hidden flow”, som alltså. stannar utanför insamlings- och hanteringsstatistiken och hamnar på avstjälpningsplatser eller i u-länder. Inte heller i Finland vet man vad som händer med allt elektronikavfall. Tiotals procent av avfallsströmmarna i fråga om telefoner och datorer stannar utanför statistiken.

Elektronikavfall från europeiska konsumenter har lagstridigt transporterats till u-länder, bl.a. till Kina och Ghana, där man inte har resurser för vederbörlig hantering. Enligt Greenpeace transporteras, trots att export av elektronikavfall är förbjuden i lag, tusentals gamla elektroniska apparater och delar av dem från EU till Afrika. En del av apparaterna repareras och tas i bruk på nytt, men en stor del demonteras. I u-länder kan apparater som innehåller farliga ämnen till exempel brännas eller söndras utan skydd. Utöver demonterarna blir också invånarna i områdena kring avfallshanteringen utsatta för giftiga ämnen. Elektroniktillverkarna borde bära sitt ansvar för produktens hela livscykel från tillverkningen till avfallshanteringen.