I ekobyn lever man på egna villkor
I ekobyn lever man på egna villkor
I ekobyn Livonsaari i Masku kommun talar man hellre om att leva på egna villkor än om att vara självförsörjande. De som är med i bygemenskapen har sina drömmar om att bli självförsörjande, men de hägrar än så länge i framtiden. Invånarna i byn representerar många yrken och många är företagare. I omgivningen finns åkrar och skog som man utnyttjar så ekologiskt som möjligt. En del av områdena har lämnats orörda.
Simo Annala är bageriföretagare och har bott i ekobyn några år. Johanna Ruotsalainen arbetar som konstterapeut. Onni Ruotsalainen går i förskola i Velkua. De bor i en 24 kvadratmeters stockstuga som Simo har byggt själv. Familjen upplever sitt vardagsliv rikt:
- Vi lever modernt, men använder sunt bondförnuft. Tiden skulle gå på ett annat sätt om vi hade mycket tekniska apparater. Här går tiden långsammare och man kan samtidigt känna att man lever. Det kan ta en timme att koka kaffe, å andra sidan kan jag välja lämpligt tjock pinnved, då det är mera knappt om tid på morgonen. På sommaren använder vi regnvatten och på vintern snö, om brunnen fryser. Man sätter mera värde på vattnet, då man bär in det, berättar Johanna.
I bageriet arbetar man tre dagar i veckan sammanlagt cirka tjugo timmar. Man arbetar inte för att höja levnadsstandarden, eftersom levnadskostnaderna är låga. Simo har sökt en kollektiv boendeform sedan han var ung och då han flyttade till Livonsaari återvände han till sina hemtrakter. Till fördelarna med kollektivboendet hör att man har grannar nära intill, att man badar bastu året om, ordnar fester, äter och arbetar tillsammans. Man delar på bilar och maskiner. Man kan reglera hur mycket gemenskap man vill ha och också ta sitt eget utrymme.
- Då man tvättar tänderna på kvällen är det roligt att se på stjärnor och fåglar. Naturens rytm påverkar livet, på vintern är det lugnare och på sommaren gör vi mera, berättar Simo. På kvällen läser familjen e-post och lyssnar på musik.
- Fast man inte kan äga naturen, är det av stort värde för mig att vi bor just här. Omgivningen och stigen till tuppen är en del av vårt hem, berättar Simo och Johanna.
På andra sidan åkern bor familjen Aroheinilä. Timo verkar som stockskulptör och Hanna är kopperska. Nestor och Heikki är 2 och 4 år gamla. Enligt Timo har man flyttat till ekobyn på uppmaning av en inre röst.
- Vi upplevde att det sist och slutligen är bara på landsbygden man kan leva på egna villkor med så liten miljöbelastning som möjligt. En stad är inte byggd ur miljösynvinkeln och allt du gör är konsumtion, det kan du inte påverka. Kaféerna, gymnastiksalarna och till och med gatorna med sin asfalt förutsätter konsumtion.
Aroheiniläs bor i ett stockhus på hundra kvadratmeter där regnvatten leds in i köket och till kranen i toaletten. Dricksvatten måste man hämta hos grannen. Ekobyn har inte kopplats till elnätet så Aroheniläs har en egen solpanel och en väderkvarn. Dator och kopieringsapparat använder man i den närbelägna bybutiken, som är byns sociala centrum.
- Vi vill i vår by utveckla ett sätt och en plats att leva så att vi belastar naturen så litet som möjligt. Det är ett livsprojekt för oss. Ensam, utan gemenskapen skulle det vara svårt att få allt dethär till stånd, eftersom man inte kan skaffa alla färdigheter och alla redskap själv. Vi försöker leva som i en gammaldags bygemenskap, vi håller oss med egna sakkunniga som lärare, bagare, byggmästare, berättar Timo.
Aroheiniläs finner lyckan i att göra saker:
- Jag vill göra saker som behövs, förena nytta och nöje. Vi arbetar hela tiden fysiskt, behöver inte gå till något gym. Här finns egentligen ingen gräns mellan fritid och arbete. På sommaren skulpterar jag stockar och på regniga dagar gör jag pappersarbete som är obligatoriskt för en företagare. Till fritiden kan man räkna umgänget med barnen, men det kan nog också kännas som ett arbete med alla sina dagliga rutiner.
Nu firar vi Sluta slösa-veckan (fritt för publicering 2.5.2011)